Förra våren blev livet plötsligt som att gå i sirap. Jag var så trött. Det kunde säkert förklaras med att vi nyss hade startat Skandinavisk teologisk högskola och arbetet var krävande, inte minst ekonomin. Dessutom vägrade min gamla gikt (en fin sjukdom som till och med Linné hade, men som gör att man får förfärligt ont i till exempel en tåled) att ge sig. Jag gick till min utmärkte husläkare och klagade. OK, vi ska göra trötthetstesterna sa han, och tog en lång rad prover.
Han konstaterade att jag hade lite förhöjd sänka, men sa att det kan bero på gikten. Jag fick gikttabletter och gikten skulle ge sig på en månad ungefär. Det gjorde den, men doktorn, som enligt egen utsago är ovanligt petig, tog nya prover.
Precis innan arbetsdagens slut en eftermiddag i juni ringer han: ”Anders, jag ska strax åka på semester, men jag ville först berätta att din sänka är för hög. Jag vill skicka dig på ett ultraljud för att se om det kan vara något annat problem”.
Till dess att jag går till himlen kommer jag att vara glad att doktorn inte tog ledigt lite för tidigt sin sista dag före semestern.
Jag kom på ultraljud, något jag trott var reserverat för gravida. Röntgenläkaren höll på och höll på med ultraljudsmaskinen, och sa till slut: ”Då skickar jag omedelbart resultatet till din husläkare”. Jag anade att det var något lurt, men förstod ännu ingenting.
Två kriser
Samtidigt var det ännu tuffare på STH, och vi hade bokat en styrelsemöte sista fredagen i juni för att bestämma om vi skulle fortsätta eller lägga ner.
Torsdag kl 17.03, när jag satt och förberedde sammanträdet, ringer telefonen. Det är min vikarierande husläkare.
”Anders, du har en tumör på njuren och jag vill skicka dig på en skiktröntgen”.
Vilken förberedelse för sammanträdet! Det senare gick i alla fall väl, men på ett hår. Styrelsen hade tro för att fortsätta med en bantad organisation och idag är vi innerligt tacksamma för det.
Två kriser på en gång.
Nu började en ovisshetsperiod. En av döttrarna skulle åka utomlands och övervägde att stanna hemma, men jag sa åk. Vi visste inte om det var cancer, men hög sänka plus tumör tydde på det. Vi visste inte om eller när det skulle bli operation. Vi visste ingenting. Dottern visste dock att operation är operation. Det blev ett känslosamt avsked.
Jag började se över våra papper, försäkringar, pension, hur det skulle gå för Else-Marie om jag skulle gå bort – eller hem.
Trygg
En sak märkte jag: jag var trygg i Gud, trygg i att jag var i honom. Döden, som jag faktiskt bekantade mig med för första gången, kändes framför allt opraktisk för familjen. Och jag märkte hur mycket mina närmaste betyder för mig.
Röntgen blev av och visade en tio cm stor tumör på njuren, men ingen spridning. Halleluja! Men inte undra på att jag varit trött.
Efter någon vecka blev det operation. En ny erfarenhet: att vara totalt svag, oförmögen till det mesta, att inte vilja äta, att livet hänger på en skör tråd.
Men operationen gick bra, man fick bort alltihop! Men operationen tillhör de största bukoperationerna och lämnar sina spår.
Trött men tacksam
Nu följde en alldeles för lång tid av konvalescens. Optimist som jag är hade jag tänkt skriva böcker under sjuktiden. Men ack. Orkade ingenting, och det tog nog sex månader innan jag var igång igen.
Jag vill tacka Herren för en duktig och passionerad läkare, vars omdöme och noggrannhet räddade mitt liv.
Jag vill tacka doktorn!
Jag vill tacka alla som bad för mig!
Jag vill tacka Else-Marie och mina nära och kära som bar mig genom denna trånga passage.
Jag vill tacka mina medarbetare som hjältemodigt fortsatte arbetet utan mig under en tuff period.
Ett nytt perspektiv
Den här perioden har gett mig ett nytt perspektiv. Jag är glad att jag fått uppleva svaghet; jag tror det är farligt med predikanter och sådana som är människovårdare som inte själva varit där.
Men jag har också fått en ny start. Att jag lever! Att jag får predika Guds Ord! Att jag får vara med och bygga Skandinavisk teologisk högskola och träna härliga unga människor för tjänst!
Så ett tag till får mina kritiker dras med mig ;). Och jag chansen att njuta både av Herren, av mina närmaste och av mina trossyskon och medmänniskor.
För detta är jag oändligt tacksam, och så slutar en canceröverlevares tacksägelse.
