Inte många författare i en generation skriver tolv romaner, nio essaysamlingar, flera akademiska böcker och avhandlingar, ett stort antal vetenskapliga artiklar och ett nog oräkneligt antal tidnings- och tidskriftartiklar, recensioner, samt redigerar ett flertal antologier, lyrik, psalmer – samt facklitteratur inom ledarskap. Detta sker inte heller i skymundan, utan mitt i kulturliv, kyrka och akademi i Sverige och östersjöländerna.
Men det som är mest intressant är inte volymen, bredden, mångfalden, utan att genom detta författarskap går en djupgående reflektion över vad det är att vara människa, samhällsvarelse, och, faktiskt, europé, utifrån ett självklart och fundamentalt kristet perspektiv. För det är ironiskt att det i detta västerland som – oavsett vad modernismens förespråkare säger – är grundat på en kristen kultur, finns så få kristna tänkare som förmår i djup och bredd sträcka sig utanför kyrkans murar, utan att svika den.
När Christian Braw fyllde 60 år hade han varit aktiv som författare i 40 år – nu fyller han 70! Redan strax efter militärtjänsten utkom hans första roman, Resa i tjänsten, 1969. Pseudonymen F J Nordstedt dolde dock Braws identitet i ytterligare ett antal år, till det blev känt att denne originelle författare var en ovanligt ung, men ändå förvånande mogen, teolog från Lund. Att han hade förmågan att skriva kanske inte förvånade, son till tidningsprofilerna Lars och Kaj Braw, och bror till japanjournalisten Monica Braw som han är.
Men debutåret ljöd Braws stämma som en ton från en annan värld. Vänsterperspektivet hade 1968 med full kraft slagit igenom i kulturliv och studentvärld och Christian Braw nämner själv att även i hans hem kunde man t ex uttala sig positivt om Sovjetunionen. Mot bakgrund av bl a denna totalitära vänsterideologi, men också nazismen, utvecklar Christian Braw en kulturkritik som är grundad i den västliga kyrkans augustinska tradition och bygger på en kristen människosyn.
Att sammanfatta Braws författarskap i en kort artikel är inte möjligt, men jag ska göra några reflektioner kring Christian Braw som skönlitterär författare, akademiker och kyrkoman.
Den i samband med 60-årsdagen utkomna Vänner med ord (Libris) innehåller inte bara Christian Braws 66 vänporträtt av författare, utan beskriver också hans egen litterära och intellektuella resa. Mötet med gestalter som Bo Giertz, Gunnar Rosendal, Sven Stolpe, den berömde filosofen von Wright och olika förläggare, bl a hos Bonniers, bidrar till att teckna ett porträtt av Braw själv; ”författaren säger alltid mer än han hade avsett”. Boken inspirerade till läsning av några av F J Nordstedts tidiga romaner. Det kanske största verket, och det som jag väljer att lyfta fram trots att det inte tillhör hans nyaste, är trilogin om släkten Sehnsucht, som med sina sammanlagt 800 sidor beskriver ett hamburgskt köpmanshus’ nedgång och fall (det finns nog en anspelning på Manns Buddenbrooks, men olikheterna är stora) – men slutar i hopp. Romanerna beskriver huvudpersonens, Heinrich Sehnsuchts, väg från den optimistiska och stolta tyska merkantilismen strax före Första världskriget, genom de kommande årtiondenas vedermödor, till nazismens nederlag och kommunismens seger. Eposet har flera bottnar. Det är en fascinerande berättelse om Sehnsuchts öden och äventyr, från livet i den tyska kolonin Samoa, genom bl a kamp mot Spartakistupproret och åren som godsförvaltare på Sauerhof under och efter Nazitiden. Samtidigt personifierar Sehnsucht Tyskland, och dess öde är hans och familjens öde. Men den ännu större berättelsen handlar om människans värdighet och vad Braw tecknar som den enda vägen. Idealismen är omänsklig i sin ambition att göra om människan. Men medan ideologierna och maktambitionerna utkämpar sin kamp, som lägger den tyska civilisationen i aska, möter vi den helgonlika Syster Käthe som visar på den enda vägen. Offret, människans värdighet, godheten; ”det verkar som livet får sitt värde, först när det är ett liv för andra”. Här ljuder ett grundackord som har sitt ursprung i och sin inspiration från Golgata. Braws romankonst bygger här på djup och bred kunskap om tysk historia och kultur men lyckas samtidigt väva samman detta med en berättelse som berör djupa stråk i mänsklig existens. Bonniers presenterar Braw som ”en av de främsta bland yngre författare, med en originalitet och tankekraft som gett honom uppskattning även på håll där hans åsikter inte stämmer med mönstret”. En sådan röst kan inte nog uppskattas även i rådande svenskt kulturklimat.
Akademikern Braw blir synlig i grundarbetet till romanerna, men docenten vid Åbo Akademi har också en ansenlig vetenskaplig produktion. Doktorsavhandlingen ”Bücher im Staube” (”Böcker i dammet”) handlar om den lutherske teologen Johann Arndt och hans förhållande till mystiken. Tematiken lutherdom, med dess teologiska grund i Augustinus teologi, pietism och mystik återkommer, bl a i den andra bok som utkom kring hans 60-årsdag, Den stora vändningen (Artos). Bland de mångskiftande essayerna återfinns flera pärlor, dels artikeln om Henric Schartau, som delvis ger en ny bild av den store själasörjaren. Intellektuell klarhet förenades med unik andlig fingertoppskänsla, men mest förvånande är passusen om Schartau som människa, med ”ring i örat, färggranna kläder med knäbyxor, halskrås, röda strumpeband samt skor med silverspännen”. Essayerna om inkarnationen från Augustinus till pietismen och ”Mysticism and revivalism” visar en teolog som behärskar den klassiska traditionen men läser den med ett öga för den djupa gemenskap med Gud som varje tids fromma sträcker sig efter. Som teolog står Braw med båda fötterna i augustinsk västlig tradition och ett återkommande drag är och betoningen inte bara på tro och mystik utan på den intellektuella förståelsen, som på intet sätt strider mot tron.
Men i grunden är Christian Braws identitet nog prästens och kyrkomannens, som med prästgården som bas engagerar sig både i kultur, akademi och kyrka. Som sådan anknyter han till ”prästgårdteologer” som Fader Gunnar Rosendal, Bo Giertz och Ingvar Hector. Braws arbetssätt har likheter med dessas. En eklekticism som Fader Gunnars, med en katolicitet som grep från Thomas ab Aquino till Carl Olof Rosenius och förenar helheten i sin nådemedelskristendom, inspirerar Christian Braw till att vara mer än en rent luthersk teolog. Giertz förenar handfast pastoral praxis med genialt skönlitterärt skrivande – men det Christian Braw särskilt lyfter fram hos biskopen, och som präglat hans prästgärning, är hävdandet av sanningsfrågan i den kyrkliga förnyelsen. Hector står för programmet att i dubbel mening och på djupet restaurera Kristi kyrka, med fokus på nattvardslivet. Typiskt för den kyrkliga förnyelsen, öppnar sig Braw naturligt också mot katolsk tradition. Undren i Lourdes fascinerar honom i den tidiga essaysamlingen I kampen, liksom prästernas skyddshelgon Curé d’Ars, hos vilken människor mötte den levande Guden, trots hans yttre oansenlighet. En människa är aldrig summan av olika inflytanden, men hos Christian Braw finns både rötterna i Kyrkans långa tradition, ett fokus på det personliga fromhetslivet och troheten mot det nära sammanhanget, människorna, församlingen, och det är bara där man kan göra teologi.
Det som gör Christian Braw till en viktig röst i svenskt och europeiskt kulturliv – flera verk är översatta till finska eller estniska och Braw skriver mitt ett stort västeuropeiskt sammanhang – är dock varken den ovanliga bredden, lärdomen, eller den flinka, men känsliga pennan – vad än någon myra må säga, kan hans produktion inte annat än imponera i omfattning och halt. Det viktigaste är hans djupaste angelägenhet: att visa hur människan blir vad hon är ämnad att vara genom Kristi människoblivande i hennes hjärta. Och frukten av detta är alltid offret, det som reser människor och kulturer ur askan.
Anders Gerdmar
Texten har tidigare varit publicerad i Världen Idag 2009.
