Jesus ber i sin allra sista bön med lärjungarna att de alla ska bli ett för att världen ska tro (Joh 17:21). Men får han bönesvar? Och vad krävs för att de ska bli ett?
I samma andetag som bönen ber han: ”Helga dem [avskilj dem] i sanningen: ditt ord är sanning” (Joh 17:17). Det betyder att grunden inte är vad människor kommer fram till, utan vad Gud har sagt i sitt ord, den uppenbarade sanning de hade fått. Detta måste vara Jesu undervisning, de bud som de senare skulle lära alla att hålla (Matt 28:20).
Sann enhet bygger på sanning
Jesus kan inte tänka sig en enhet som inte är grundad på detta Ord, Uppenbarelsen i apostlarnas didachē, undervisning, lära, som sedan apostlarna la till grund för församlingens liv. Den sanning de fått, som de levde i, som Jesus la till grund för sin församling, som apostlarna stod för som de grundstenar för Guds församling de är, den förutsatte Jesus som en självklar grund.
Jesus säger: ”Men jag ber inte bara för dem, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras ord” (Joh 17:20). I Johannesevangeliet 11:52 så sägs det att Jesus dog inte bara för folket, vilket närmast betyder landets folk, alltså judarna i landet, utan också för ”Guds kringspridda barn”, vilket troligen i sammanhanget betyder hedningarna i diasporan (1 Petr 1:1). Återigen ser vi hur frälsningen sträcks utöver det judiska folket ut till hedningarna. I sammanhanget finns dock ingenting av samfundsekumenik.
Det betyder att all enhet börjar med ett helgande, en rening, med sanningens Ande som renar de troende på sanningens grund.
Då blir det en sant biblisk-apostolisk enhet. Och det måste ha varit det som Jesus eftersträvade i missionsbefallningen, att apostlarna skulle göra lärjungar genom att lära dem allt vad Jesus hade befallt.
Detta är förstås något helt annorlunda än en samfundsekumenik där social aktion (vilket är viktigt) eller klimatet (vilket jag inte kan uttala mig om, men gillar bra klimat) är det man kan enas om. Romersk-katolska kyrkan och lutheranerna är inte, trots vad man säger om 1999 års dokument om rättfärdiggörelsen, ens överens om den. För att inte tala om att RKK är ”den enda kyrkan”, att påven är Kristi ställföreträdare eller att Maria är allas mor och himladrottning.
Andlig enhet – inte kyrkopolitik
Jesus säger:
Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig (Joh 17:21-23).
Jesus talar om en andlig enhet. Inte om vilken enhet som helst, utan den mest kvalitativa enhet som finns, som blir till genom Guds ingripande. Han förmanar inte lärjungarna att organisera en enhet utan ber Fadern att göra ett gemenskapsmirakel. Enheten han visionerar är inte ens möjlig som mänskligt projekt utan bara om Gud skapar den, vilket han också gjort genom att inlemma alla som tror i Kristus.
Modellen är att de tre personerna i gudomen är ett, och den blev till genom att Fadern födde Jesus och att Anden utgick från Fadern (och Sonen). Jesus ber om samma kvalitet av enhet mellan sina lärjungar, en övernaturlig enhet som föds av Gud.
Hur kommer enheten? Genom att Jesus ger lärjungarna den härlighet som han fått från Fadern; härligheten är ofta förknippad med Anden. Att det är ett djupt verk han ber om förstår man av ordet ”fullkomnade till ett” (teteleiōmenoi), ett ord som uttrycker ett fullkomligt och permanent tillstånd. Och det står i passivum: någon annan, nämligen Gud, åstadkommer detta under.
Koinonia
Den bästa parallellen till detta tillstånd av permanent enhet är koinōnia, en gemenskap som Treenigheten har där Gud är en och ändå tre, på samma sätt som man i ett äktenskap är två och ändå ett. Den första församlingen höll fast vid en sådan koinōnia (Apg 2:42) och den börjar när Herren förenar bröder och systrar i Anden i församlingen.
Jesus fick bönesvar i Jerusalemförsamlingen. Gemenskapen och kärleken var tydlig:
Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta (Apg 2:47).
Koinōnia! En djup gemenskap som återspeglade den djupa gemenskapen som Fadern och Sonen och Anden hade.
Kanske är det här vi ska börja när vi ber om enhet: be om enhet som kan manifesteras i de nära relationerna: man-hustru, familj, bröder och systrar i församlingen, i det lokala sammanhanget. Ett på djupet, för att världen ska tro.
Men detta studium säger också att kvalitet är viktigare än kvantitet, att en kyrkopolitiskt förhandlad enhet mellan till exempel romersk-katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet inte är 183
förverkligandet av det Jesus ber om. Sådan enhet ligger mer på diplomatisk nivå: Hur mycket kan vi komma överens om? Och i praktiken betyder det att man samsas om ett minimum. Så byggs ekumenik som inte blir en enhet byggd på sanningens ord. När därför en romersk-katolsk påve och en liberal luthersk ärkebiskop organiserar enhet så kan man knappast se det som ett bönesvar på Jesu bön i Johannesevangeliet 17:21.
Det finns heller inget som säger att Jesus tänker på samfundsekumenik. Den närmaste enheten måste vara lärjungarnas, och deras lärjungars, sedan enheten mellan judar och hedningar i Kristus, det som Paulus talar om som hemligheten och det stora miraklet (Ef 2:18; 3:6-7). Världen ska se enheten och de gör de när de ser den lokalt manifesterad som i Jerusalem. Kärlek, enhet, härlighet, glädje lyste påtagligt kring den första församlingen och gjorde sådant intryck att människor i skaror kom till tro.
När man läser det Jesus säger i dess sammanhang kan man inte hävda att enhet främst är en organisatorisk kyrkopolitisk produkt utan det är en följd av Guds unika verksamhet i att frälsa, helga, uppfylla med sin härlighet och så visa på sann koinōnia. Sedan är det naturligtvis så att denna koinonia i Anden kan bryta ner barriärer mellan kristna organisationer också.
Den stora splittring som man levde med i den tidiga kyrkan i och med missionen till hedningarna var att judar och hedningar inte automatiskt kunde vara ett, men att det genom Guds Ande skapades en modell för att förena judar och hedningar (Apg 15:28). För Paulus är detta förverkligandet av Guds stora frälsningsplan, den hemlighet som varit dold men nu uppenbarats: att judar och hedningar är medarvingar i samma Kristi kropp (Ef 3:5-6). Också detta under verkas av Anden.
Nya testamentets syn på enhet har alltså inte med yttre ordningar att göra utan är en djup, radikal koinōnia där medlemmarnas inbördes kärlek och överlåtelse blir ett tecken för världen.
Vi har redan Andens enhet
Andens enhet är ett faktum, som ska bevaras. Ordet enhet förekommer två gånger, båda i Efesierbrevet. Detta handlar ju till stora delar om församlingen, Kristi kropp, och även om enheten i denna kropp mellan judar och hedningar. I kapitel 4 talar Paulus utförligt om enhet:
Var alltid ödmjuka och milda, var tålmodiga och överseende med varandra i kärlek. Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp vid er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Far, han som är över alla, genom alla och i alla (Ef 4:2-6, förf kursiv).
Andens enhet är en verklighet i Kristi kropp. Var och en som tror, bekänner och är döpt är en lem i kroppen och närmare kan man inte komma. Denna enhet är ontologisk, en del av vårt väsen som Guds barn. Den är oberoende av vilket samfund man tillhör. Närhelst någon åkallar Herrens Jesu namn blir han frälst och har därmed del i Kristus. Inget Guds barn är mer eller mindre Guds barn. Precis som Paulus säger om att judar och hedningar är medarvingar i samma kropp är alla som tillhör Kristus lemmar i kroppen.
Men enheten ska bevaras, skriver Paulus. Det betyder att den kan förstöras, och Paulus var medveten om detta från till exempel Romförsamlingen, där hedningarna hade börjat förhäva sig över judarna. Det vill säga: vi har en väsenmässig enhet som är en del av det faktum att vi är i Kristus, men den kan äventyras om vi inte låter fridens band bevara den.
Enheten gäller också här den gemensamma tron:
en kropp
en Ande,
ett hopp,
en Herre,
en tro,
ett dop,
en Gud som är allas Far.
Det finns bara en eller ett av var och en av dessa saker, och antingen har man del av det eller inte.
Det finns enligt Efesierbrevet också en progression av enhet i tron och i den djupa kunskapen (epignōsis) om Guds Son, och den är ett tecken på manlig mognad och fullkomning (Ef 4:13).
Enhet är alltså något vi redan har och som måste bevaras, men enheten i tron och den djupa kunskapen om Kristus är något som är ett tecken på mognad.
Ur boken Guds Ord räcker, Victura 2016.
