Man kan dela upp bibeltolkningens historia i tre faser: förmodern, modern och postmodern. Den förmoderna rådde ända fram till kring år 1700 och präglades av en tro på Bibeln som Guds ord. Även om den tolkades på olika sätt läses Skriften i kyrkan och som ett levande tilltal från Gud.
Men den moderna tidens, upplysningstidens, teologer var präglade av en annan gudsbild än Bibelns och därmed en annan bibelsyn. Många deister förkastade Bibeln helt som en vidskeplig gammal bok som t o m kunde anses skadlig. Först i England som spelade en viktig roll och sedan i Tyskland inom den s k rationalismen, från slutet av 1600-talet och framåt. För deisterna var Gud inte aktiv i historien. Han hade, som klockmakaren, en gång för alla satt igång världen fantastiska urverk, men han ingrep inte längre i skapelsen. Gud verkade i det naturliga, men man hade ingen förståelse för det övernaturliga i Bibeln. Konsekvensen blir att om jag inte kan gå ner till sjön nu och gå på vattnet, så kunde inte heller Jesus ha gjort det. Helande, profetia som verkliga förutsägelser, ja, alla under måste, menade man, vara mänskliga påhitt som lagts som en slags senare skikt utanpå den ursprungliga berättelsen.
En annan Jesus
Jesus var för upplysningsteologerna inte Gud eller en mirakelman, utan en unik vishets- och morallärare. Kärnan i kristen tro är berättelsen framför allt om det han sa i sin etiska undervisning. Däremot är talet om synd, skuld, försoningsblodet helt främmande för upplysningstänkaren, liksom kyrka, präster och religiösa regler. Man menade att en upplyst människa var förnuftig och moraliskt högtstående, men det Jesus gjorde på korset är inte nödvändigt. Inte heller kunde jungfrufödelsen ha skett, då en sådan händelse bryter mot naturens lagar och allt sådant som änglar, demoner – ja allt övernaturligt, är också främmande.
Hur blev det så här? För att man har en grundförutsättning: det övernaturliga ”finns” inte, och man har en annan verklighetsuppfattning är Bibelns och den som den kristna kyrkan enat hade hållit fast vid sedan apostolisk tid. Man menade att det i Bibeln fanns en kärna, som var det ursprungliga skiktet, särskilt med visa jesusord, men att sedan församlingen hade skapat och lagt till olika slags mirakelberättelser. Utifrån denna grundtanke började man ”skikta” Nya testamentet: detta är ursprungligt, detta är senare material. Men det blev som att skala en lök – där finns ingen kärna i centrum. Det kanske mest extrema exemplet på detta i modern tid är det s k Jesus Seminar i USA, bestående av c:a 150 NT-forskare, som gett ut The Five Gospels – man räknar också med Tomasevangeliet, trots att det inte går att bevisa att det är lika gammalt som de andra. Gruppen analyserade texterna och röstade sedan om vilka som var mest ursprungliga och gjorde en ”red letter edition” med fyra färger: röd för äkta Jesusord, rosa för i stort sett äkta jesusord, grått för ord med viss anknytning till Jesus och svart för ord som helt är församlingens skapelse.
Resultatet var att t ex i Johannesevangeliet fanns inget rött, ett enda rosa och resten grå och svarta Jesusord. Till och med Tomasevangeliet klarade sig bättre, trots sin ungdom.
Jesusseminariet har fått omfattande kritik, men grundprinciperna är ganska allmänt accepterade inom den historisk-kritiska Jesusforskningen.
Resultatet blir förstås en helt annan Jesus. Och problemet ur vetenskaplig synpunkt är att man inte alls har säkra kriterier för vad som skulle vara ursprungligt, utan resultatet blir olika jesusar, mer beroende på tolkarens glasögon än själva bibelmaterialet.
Vetenskapens gränser
Vetenskapligt arbete med Bibeln är naturligt för den kristna kyrkan eftersom sann vetenskap söker efter sanningen och sanningen ska göra oss fria. Det är också så att kristen tro är grundad i historien: om Jesus inte har uppstått är vår tro en bluff (1 Kor 15)! Därför kan vetenskap teoretiskt sett falsifiera kristen tro. Men all vetenskap bygger på viss kunskapsteori – vissa spelregler för vilka argument som är giltiga och ej – och det är här moderniteten eller den moderna teologin ofta kommer fel. Även postmoderna teoretiker har från olika synvinklar ifrågasatt upplysningstänkandet. Upplysningen låter upplyst, men kan själv ifrågasättas. Dels tycker man att Upplysningens vetenskap är förtryckande på så sätt att det bara finns en enda sanning och en tolkning, nämligen vetenskapens, en s k positivistisk hållning. Men den viktigaste kritiken är att vetenskapen helt enkelt inte har verktyg för att hantera hela verkligheten. Med nödvändighet kommer man att studera bara det som verktygen kan mäta, väga, räkna och inget annat. Men tillvarons största krafter: kärlek och tro kan inte reduceras till kemiska processer.
Här ligger problemet för dem som säger att Jesus inte gick på vattnet eftersom vi inte kan göra det, eller att Jesus inte är jungfrufödd därför att undret inte kan upprepas här och nu. Vetenskapen har helt enkelt inte verktyg att falsifiera detta, och idag är även fysikerna betydligt ödmjukare inför tillvarons mysterier än för 50 år sedan.
Är profetia möjlig?
Ett exempel med stor räckvidd är profetia: kan exakta beskrivningar av ett skeende faktiskt vara övernaturliga förutsägelser? I Daniels bok finns förutsägelser om Förödelsens styggelse som är så exakta att de som inte tror på profetia menar att de måste vara skrivna i efterhand, s k vaticinium ex eventu, ”förutsägelse som bygger på händelsen”. Samma sak gäller vissa saker i Nya testamentet: kan Jesus ha förutsatt templets förstörelse som sker i Matt 24 – mycket av detta hände ju år 70? Eller är detta fabricerat i efterhand? En rent inomvärldslig syn förkastar naturligtvis att sådan profetia fungerar. Men vetenskapen kan inte utesluta det övernaturliga och gå så långt att man säger att det inte är möjligt.
Ändå är det vad man gör i mycket bibelforskning både för Daniel och de exakta förutsägelserna i Nya testamentet. Följaktligen måste dessa texter vara skrivna efter händelsen, Daniels bok då tidigast på 160-talet f Kr, Matteusevangeliet och dess paralleller efter templets fall.
Här finns en viktig grundfråga, där den kristna kyrkan knappast kan backa: om Gud kunnat skapa världen övernaturligt kan han också förutsäga saker eller göra under. Och hur man ser på detta har stor betydelse för synen på Bibeln.
