Sedan skandalen då Uppdrag Granskning trängde sig in i själavårdssituationer har några inlägg i frågor kring kyrkans syn på sexualitet förekommit på Dagens debattsidor (Daniel Grahn 10 april, Olof Edsinger 18 juni). 8 augusti kom Greger Anderssons artikel ”Hantera homosexualitet mer vist” (8 aug. 2014) (se nedan).
Jag är överens med Greger om att konservativa kristna inte ska tycka synd om sig själva för att de står för sin linje. Där har Edsinger också ur historiskt perspektiv verkligen en poäng: vi måste vara beredda att bära det lidande som troheten mot Kristus kan medföra.
Däremot tror jag Greger är fel ute när han vill lösgöra synen på homosexualitet från kyrkornas liberalisering. Det är väl uppenbart att den förändring i synen på Bibeln som pågått under två hundra år och som populärt beskrivs som liberalteologisk också öppnat för en liberal syn på sex och samlevnad.
Visst, det finns kristna som hävdar att man kan hålla fast vid en bibeltrogen hållning och ändå öppna för homosexualitet eller andra samlevnadsformer och som då argumenterar att det Paulus säger om homosexualitet inte gäller homosexualitet som sådan utan t ex pedofili. Men det resonemanget är ganska långsökt – något som tar mer plats att visa än som finns tillgång till här.
En annan, tydligt liberal, syn är att Paulus utsagor måste ses som tids- och kulturbundna och alltså inte relevanta idag. Inte heller detta är en hållbar linje, då det Paulus säger knyts till de eskatologiska frågorna om liv och död i domen (1 Kor 6:9–10).
Det råder alltså ingen tvekan om att det är en del av ett liberalteologiskt paradigm när man säger att det Paulus säger här är tids- och kulturbundet. Det är ingen hemlighet att både en liberal bibelsyn och åtföljande uppfattningar om t ex kristen familje- och sexualsyn internationellt vunnit och vinner mer och mer insteg också i evangelikala och frikyrkliga sammanhang. Pressen är hård mot dem som inte ställer upp på den samhälleligt accepterade synen på samkönade äktenskap och det är inte förvånande att teologer följer trenden.
Men den viktigaste frågan Gregers inlägg reser gäller hur man bör hänvisa till Bibelns syn på homosexualitet när man argumenterar för en kristen syn. Gregers egen syn på dessa frågor framgår inte tydligt, men jag påstår inte att Greger ifrågasätter att Bibeln säger att homosexualitet är fel. Att vi behöver tala om dessa frågor med bredd och djup i teologin är viktigt och där har Greger en poäng.
Vad jag påstår är däremot att det i den förvirring som råder i synen på familj och sexualitet just är nödvändigt att klart och tydligt resonera om dessa saker utifrån Bibeln. Kristen tro har inget annat yttersta fundament än det bibliska vittnesbördet. Redan Urhistorien i 1 Mos 1–11 ger oss grundmönstret både för vad människan som skapad till Guds avbild och därför formad till att leva enligt hans vilja, för könsidentitet som manlig eller kvinnlig, för det monogama äktenskapet som en naurlig och samtidigt övernaturlig och verklig förening mellan en man och en kvinna – de är ett kött.
Jesus hävdar i Bergspredikan att inte en prick av Guds uppenbarade vilja ska förgås (Matt 5:18) och det finns inget som tyder på att han skulle avvika från sin egen på Gamla testamentet grundade tro. Också Paulus står på samma grund, och därmed den kristna kyrkan under 2000 år. Och Paulus knyter makarnas inbördes relation till hjärtat i evangeliet: offret, det ömsesidiga tjänandet och till den kommande eskatologiska föreningen mellan Kristus och hans brud, församlingen. Frågorna kring äktenskap och sex hör inte till marginalen utan till centrum.
Är det då fel att det finns regler? Regler är inte något ont, utan något gott så länge de är i linje med Guds vilja. Gud gav oss tio bud, varav sju rörande mellanmänskliga relationer och minst ett av dessa handlar om äktenskapet. Jag tackar Gud att jag som ung fick dessa regler inpräntade i mig så jag vet att de skyddade mig från att bryta mot Guds vilja när jag blev frestad. Jag tror vi sviker den unga generationen om vi inte ger dem de regler som Gud ger. Sedan är det naturligtvis viktigt att regler förklaras och förstås. Detta måste man ju så långt det är möjligt sträva efter, men det kan också ibland vara nödvändigt att stå fast vid det enkla bibliska svaret: det är så Gud säger i sitt ord.
Låt oss alltså inte tona ner det bibliska budskapet om familj och sexualitet utan istället visa dess rikedom. Det finns vissa tydliga bud eller regler för mänsklig samlevnad och att bryta mot dessa är lika olämpligt som att försöka agera mot naturlagarna. Naturligtvis måste detta kommuniceras med empati och förståelse för den svåra situation kristna idag befinner sig i när de skall gestalta kristen livsstil mitt i en miljö som inte automatiskt förstår vad sådan livsstil innebär. Men det enda som kan ge ryggrad åt samtalet om dessa saker är den bibliska undervisningen i dess friska och positiva syn på äktenskap, familj och sexualitet.
Hantera homosexualitet mer vist
Om kyrkan ska föra en seriös diskussion om homosexualitet måste ämnet behandlas utifrån evangeliet och utan att blandas samman med frågor om kyrkans liberalisering eller om kristnas rätt att ha åsikter i Sverige. Det skriver teolog Greger Andersson, teolog och lärare på Örebro missionsskola
Tidigt i somras efterlyste Daniel Grahn (Dagen 10/4) en seriös diskussion om kyrkans syn på homosexualitet. Han var frustrerad över att vissa kristna blir marginaliserade och baktalade i det offentliga samtalet och att det är svårt att svara upp mot detta. Grahn fick svar av Olof Edsinger (Dagen 18/6). Utifrån Grahns fråga och Edsingers svar vill jag försöka peka på två punkter som jag menar måste beaktas om kyrkan ska kunna föra det samtal Grahn vill ha.
Den första punkten är att homosexualitetsfrågan blivit en ”laddad” symbolfråga då den ofta blandas samman med två andra frågor: frågan om kyrkans liberalisering och frågan om det finns ett ökat åsiktsförtryck i Sverige som drabbar konservativa kristna. Låt oss koncentrera oss på den senare frågan.
Föreställningen om en förtryckande politisk korrekthet där ”tolerans” gått från att beteckna att olika åsikter bryts i ett öppet samtal till att beteckna att man inte får ha åsikter över huvud taget återkommer i olika sammanhang. Jag är inte övertygad om att de som företräder denna uppfattning har rätt. Men det viktiga här är inte om det finns ett åsiktsförtryck eller inte utan om homosexualitetsfrågan är den lämpliga platsen för att föra en diskussion om kyrkans rätt att ha åsikter. Jag tror inte det av två skäl.
För det första riskerar homosexualitetsfrågan att få en orimlig laddning som försvårar för ett sakligt samtal.
För det andra är risken att konservativa kristna, om jag får göra en provocerande jämförelse, kan komma att uppfattas på ett liknande sätt som man uppfattar Sverigedemokraterna i det offentliga samtalet, det vill säga som en grupp som hävdar att de är åsiktsförtryckta (”tycker synd om sig själva”), eftersom de inte får förtrycka grupper som andra betraktar som svaga och utsatta.
Min poäng är att de delar av kyrkan där frågan om homosexualitet är aktuell skulle vinna på att särskilja denna fråga från frågorna om kristnas rätt att ha åsikter i Sverige och om kyrkans liberalisering. Man kan då öppna för ett konstruktivt samtal där olika frågor inte korslåser varandra.
Min andra punkt är viktigare och svårare. Edsingers svar till Grahn är i stort sett, om jag får förenkla, att Bibeln säger att homosexualitet är fel. Kanske har det funnits tider i vilka det svaret varit tillräckligt. Jag är inte säker på det. Jag är dock övertygad om att så inte är fallet i vår tid och har svårt att se hur kyrkan ska kunna få en röst i det offentliga samtalet genom att hänvisa till Bibeln.
Det kyrkan i stället behöver, och det är detta jag tror Grahn efterlyser, är ett kvalificerat svar på varför homosexualitet skulle vara fel. Vad jag menar är: Om Bibeln säger att homosexualitet är fel så kan detta antingen tas som ett påbud som människor ska lyda vare sig de förstår det eller inte eller också är uppgiften att förstå och förklara de premisser, den begreppsvärld, utifrån vilka ett sådant synsätt blir begripligt. Det senare anslaget är inte bara viktigt för kyrkans roll i det offentliga samtalet utan även för kyrkan själv. Risken är annars att kristna omedvetet motiverar det man uppfattar som Bibelns bud utifrån allmänna fördomar om homosexuella.
Utmaningen att förstå och förklara de premisser som gör en utsaga eller praktik begriplig är inte unik för den aktuella frågan utan är central i all teologisk och etisk reflektion, särskilt så om man lever i en kultur som inte tar kristna uppfattningar och resonemang för givna.
Problemet kan illustreras med exempel som är mindre belastade än homosexualitetsfrågan: Låt oss säga att vissa kyrkor företräder en från samhället i övrigt skild syn på sambo, skilsmässa och omgifte. I så fall kan en sådan kyrka, om man godtar mitt resonemang, inte nöja sig med att motivera sitt synsätt som ett slags regler.
I stället bör man försöka redogöra för de speciella kärleksbegrepp, kroppsbegrepp, trohetsbegrepp etcetera utifrån vilka de aktuella uppfattningarna blir begripliga. Knyter man detta resonemang till kyrkans centrala budskap, evangeliet, så är uppgiften rent av att förklara hur en viss syn på homosexualitet är ett uttryck för Guds goda vilja och evangeliets glada budskap.
