Det har varit full fart på sociala media sedan min bok Guds Ord räcker. Evangelisk tro kontra romersk-katolsk publicerades för några veckor sedan. Roligt! Nu var inte mitt mål att öppna en stor teologisk diskussion, utan att för troende som undrar ge klarhet i frågor kring vad som är evangeliskt och romersk-katolskt.

Två bloggare har haft vänligheten att inleda samtal om innehållet i boken, särskilt  om traditionens roll, Bengt Malmgren och Håkan Sunnliden, den senare en gammal kär vän som betydde mycket för mig i en viktig fas i livet. Bengt påstår att min bok kan öka intresset för romersk-katolska kyrkan. Jag hoppas inte det, mer än att jag hoppas den ger en saklig bild av romersk-katolsk tro. Läser man innantill kan man i alla fall inte missa att jag kraftigt avråder från konversion och att jag tydligt säger att en rad saker i romersk-katolska kyrkan är obibliska. Och då har jag varit snäll (tycker en del, och även jag). Jag har valt att inte lista den uppsjö av bl a mariakulter som finns.

Tradition under Skriftens tak

Jag kommer inte att gå i direkt diskussion med dessa inlägg, inte för att de inte är värda det, utan för att jag helt enkelt inte har tiden.

Istället vill jag klargöra hur jag ser på Skrift och tradition.

För mig har bilden av tradition under Skriftens tak blivit befriande, som så ofta när Guds Ande hjälper oss förstå fick jag den när jag undervisade i ett sammanhang.

I min bok har jag också en skiss av ett tak med två pelare som bär upp det. Under taket står det tradition (med litet t) är OK, utanför taket står det Inte OK.

Skriften har en särställning och står inte under någon kyrka eller tradition. Den är absolut, gudainspirerad sanning. Den är det korrektiv (något som man kan korrigera kursen emot) som alla kristna traditioner måste ha för att evangeliets sanning och ”allt vad jag har befallt er” ska bevaras. Varför är det viktigt? För att Guds Ord är säden som frälser, Ordet som befriar, Ordet som väcker den tro som övervinner världen. Därför att det behövs en likare, en måttstock, en prövosten för allt som kristna kan hitta på. Det är Guds levande Ord som vi har den i Skriftens 66 böcker. Punkt. Och halleluja!

Mycket ryms under taket

Skriftens tak är ett tak under vilket en mångfald av kristna uttryck och traditioner ryms. Sådant från kyrkofäder och andliga författare genom hela historien som är i enlighet med Guds Ord. En mångfald av uttryck för gudstjänst, lovsång och tillbedjan. Jag kan bli minst lika välsignad av en gudstjänst i S:ta Clara i Stockholm som av ett möte i en karismatisk församling. Olika slags sång, från Bach till Hillsong. Et cetera. Så länge hjärtat är rent inför Herren och det som sker är i enlighet med Guds Ord, är under Skriftens tak, är det välsignat.

Utanför taket är inget välsignat

Men det som inte ryms under Skriftens tak är inte legitimt. Det är varje lära som inte har tydlig täckning i Guds Ord. Det är efterbibliska läror och bruk som påstås vara gudomligt sanktionerade men inte har täckning i Skriften. En lära måste ha ett solitt stöd i Nya testamentet, den kan inte bygga på ett kvarts bibelord här och ett halvt där. Detta slår mot en rad romersk-katolska läror och bruk, som jag diskuterar i min bok. Det slår också mot en slapp bibeltolkning i pingst-karismatiska sammanhang. Vi har alla, som andliga ledare, skyldigheten att lära människorna ”allt vad Herren har befallt” och inget annat. Punkt igen.

Är då tradition främmande för kristen tro?

Inte alls. Bengt Malmgren talar om att ”En frikyrka som inte inser att man är delaktig i en tradition sågar av grenen man sitter på”. Visst, men den kritiken drabbar inte mig och min bok om man läser innantill. Jag tror på tradition under Skriftens tak. Tradera betyder att överlämna och vi blev alla frälsta genom att någon överlämnade evangeliet till oss. Vi prisar Gud, ber, undervisar och predikar i enlighet med tradition. Detta gäller alla kristna. Men problemet uppstår när man som romersk-katolska kyrkan hävdar att ens egen tradition är normerande. Då kan läror och regler som inte är bibliska binda människor och det är inte OK.

I Första Korintierbrevet talar Paulus om något som han har ”överlämnat”, som han först själv har mottagit. Termerna som han använder är judiska tekniska termer för att meddela och ta emot tradition, auktoritativ undervisning: paralambanō och paradidōmi – den senare samma term som används i Judas 3.

I den judiska kulturen överlämnade man muntlig tradition från generation till generation. Och man var extremt noga med att gör det exakt. Och i den tidiga kristendomen tecknade man snart ner det som Jesus sagt och gjort, och apostlarna förmedlade allt vad Jesus befallt genom de olika nytestamentliga skrifterna. Dessa blev vår Bibel. (I min bok har jag ganska utförliga resonemang om alla dessa saker, så jag upprepar dem inte här.)

Romersk-katolsk ”Tradition” går för långt

Betyder detta att all tradition är jämställd? Nej. Detta är egentligen romersk-katolsk teologis största problem. Eftersom de bygger romersk-katolska kyrkans maktanspråk att vara Jesu Kristi enda kyrka och att all lära måste vara i samklang med påven på efterbiblisk tradition är den det stora problemet. Det huvudproblem som Håkan Sunnliden nämner med romersk-katolska kyrkans jurisdiktion, dvs att den anser sig vara enda kyrkan och dess ledare Kristi ställföreträdare, bygger också på efterbiblisk tradition. Skulle romersk-katolska kyrkan bygga endast på Nya testamentet så faller både deras exklusiva kyrkosyn och påvedömet, eftersom båda saknar grund i Nya testamentet.

I Romersk-katolska kyrkan säger Katolska kyrkans katekes att man inte får ”visshet om allt i uppenbarelsen enbart genom den heliga Skrift. Båda, Skriften såväl som Traditionen, bör därför tas emot och hållas i ära med samma hängivenhet och vördnad”.

I högkyrklig protestantisk teologi, min egen bakgrund, är också delar av tradition viktigt, till exempel vad gäller dopet och ämbetet. Men man går inte så lång som katolikerna. Man skriver inte Traditionen med stort T. Snarare kanske man är omedveten om dess makt och tror att bara andra kyrkor är präglade av tradition.

Bibeln har alltid sista ordet

En sund princip i evangelisk tro är att Bibeln alltid har sista ordet, att den innehåller en komplett Uppenbarelse och att allt annat måste underordna sig, men under Skriftens tak kan väldigt mycket av olika Andens uttryck få rum. För mig hjälper Wesleys s k quadriliteral. Han talar om fyra faktorer: Skriften, traditionen, erfarenheten och förnuftet, faktorer som påverkar ens tro, vare sig man vill eller inte. Men Skriften är den enda absoluta auktoriteten. Då tar man realistiskt hänsyn till bredden av kristen erfarenhet och kan vara generös, men det finns ett absolut rättesnöre. Då kan man vara öppen för allt som ligger i linje med Guds Ord och ändå vara trygg. Ett annat sätt att hantera sådant hade Luther, som talade om adiafora, alltså att de fanns sådant som man både kunde ha och mista och som inte var väsentligt för tron. Därför kunde han acceptera olika uttryck. Men evangeliets kärna var klar.

Gråzonen efter Nya testamentet

Mitt syfte här är inte att vara polemisk, men jag måste opponera mig mot en sak Bengt Malmgren i blogginlägget ovan säger:

Men sedan får han [Anders Gerdmar] det att låta som att det han kallar Traditionen med stort T är något som Katolska kyrkan hittat på efter eget gottfinnande och använder som man vill för att addera allehanda främmande material till tron. Detta är en helt felaktig och skev bild.

Först: användandet av uttrycket Katolska kyrkan är i sig exklusivt, därför säger jag alltid romersk-katolska kyrkan. Den senare är inte den allmänneliga kyrkan som trosbekännelsen talar om utan ett samfund.

För det andra påstår jag inte att romersk-katolska kyrkan ”hittat på” sin tradition. Problemet är att man inte sätter Skriften över traditionen på ett sådant sätt att den dömer över vad som är under Skriftens tak och vad som inte är det. Då skapas den gråzon där obibliska läror som de om kyrkan, påven, Maria, helgonen et cetera kan komma in. Det i dessa om inte är grundat i och i enlighet med Skriften är inte genuin kristen lära. Ändå är det faktiskt just det som fått växa i gråzonen som är det största hindret för enhet mellan kristna, en enhet som måste bygga på Guds Ord. För Guds Ord räcker!