Välj en sida

Få info om nyheter

21 januari 2012 i Bredängs centrum sprayas ordet ”Judehora” tillsammans med en davidsstjärna med meterhöga bokstäver i Bredängs centrum. Den ortodoxe rabbinen och andra judar i Malmö utsätts för upprepade hatbrott – och alla utreds inte ens. Detta och Reepalus upprepade antisemitiska uttalanden har satt Sverige på antisemitismens världskarta. Samtidigt kränks judars religionsfrihet när Bengt Westerberg m fl kräver att en av deras omistliga religiösa bruk ska kriminaliseras, omskärelsen – från gator till finrum får antisemitismen mer plats än i svenskt mannaminne. Artikeln skrev 2012, men är fortfarande minst lika aktuell

Antisemitism i Bredäng 2012-01-21

Om vi inte tar itu med problemen nu blir Sverige verkligen känt som ett land där judar helst inte bör bosätta sig. Ungefär som Danmark på bara något årtionde gått från att uppfattas som en liberal högborg till ett land med främlingsfientlighet och intolerans.

Malmö och Bredäng klarar uppenbarligen inte att hantera de antisemitiska yttringarna. Därför behövs nu en bred och kraftfull nationell handlingsplan mot antisemitism.

Reepaludebatten är viktig som larmklocka. Snarare än att ha varit någon enstaka fadäs visar den på vad som kan vara toppen på ett isberg i ett Sverige där främlingsfientlighet är på väg in i finrummet och där antisemitism blivit vardagsmat i media.

För det första är Ilmar Reepalu en av Sveriges tyngsta och mest inflytelserika politiker och har varit så under en följd av år. En sådan figur har rimligtvis ett väl utvecklat sinne för politik (!) och hur en medial slipsten ska dras. Det hade varit en helt annan sak om en alldeles färsk ungdomspolitiker hade sagt detsamma. Uttalandena sker i ett Malmö som blivit Sveriges mest eldfängda miljö för uttalanden och handlingar om judar. Och där Reepalu vet att det i vissa miljöer finns rikliga exempel på den s k nya antisemitismen. Att president Obamas sändebud i antisemitismfrågor både uppmärksammar detta, träffar Reepalu och efteråt tar avstånd från hans språkbruk talar sitt tydliga språk.

För det andra måste svenska ansvariga politiker och myndigheter och svenska media lära sig känna igen sådant som befrämjar antisemitism och liknande yttringar. Som forskningen kring den tyska antisemitism som ledde till Förintelsen visar förbereddes den under lång tid genom ganska rumsrena yttringar, men som kunde utnyttjas av populister i en ‘revolutionär situation’. Uppsalaforskaren Karin Kvist-Geverts har träffande beskrivit det som ‘det antisemitiska bakgrundsbruset’. Mycket av det som ingår i ett sådant brus är subtilt, antydningsvis, på ett sådant sätt att man har ryggen fri, men alla ändå förstår. Visst – en f d folkpartiledare med vänligt leende kan väl inte vara så farlig, men hans uttalanden om judisk tro och praxis kan ändå inte tolkas annat än som nedsättande mot judar. Alla de där till synes små yttringarna av förakt mot judar blir till sist som trådarna som band Gulliver och ökar svängrummet för grov antisemitism.

När Reepalu kopplar samman judar i Malmö med krigshandlingar i Gaza eller vad han kallar israelisk ockupationspolitik är detta uttryck för en av rasismens grundelement: essentialism. Det betyder att alla judar är i grunden likadana och de är dessutom verksamma överallt. Om en jude är involverad i något negativt i östra medelhavsområdet så finns det en koppling till judar på andra platser. Just detta har varit judiska skolbarns vånda i Malmö: att tvingas stå för vad som händer i Israel. Att man sedan kan belysa vad som händer i Israel mer sakligt än svenska media gör är en ytterligare komplikation. Som bekant kan judar och israeler ha väldigt olika uppfattning om Sionism och om israelisk politik. Men Reepalu behöver tydligt och utan krumelurer tala om för den svenska allmänheten att han tar avstånd från varje sådan koppling.

För det tredje är Reepalus ord där han kopplar Israels politik med alla judar exempel på vad Henrik Bachner beskriver i sin avhandling Återkomsten. Han skildrar hur det inte minst inom svensk vänster sedan sent 1960-tal varit rumsrent att uttrycka kraftig kritik mot Israel, men med ord och argument som bara är en ‘återkomst’ av motiv som tidigare figurerade i en tydligt antisemitisk diskurs. Sådana attityder har sedan genomsyrat snart sagt hela mediaetablissemanget.

Reepalus oförmåga att åstadkomma riktiga pudlar visar hur djupt attityderna sitter. Men en enda av de incidenter vi sett i Malmö, t ex mot synagoga och judisk gravplats, är en för mycket och påminner alltför mycket om t ex tysk antisemitism under ‘Tredje riket’. Att skolbarn blir mobbade för att de är judar, att en judisk tonåring av jämnåriga får höra att han ska halalslaktas (SkD 25 jan 2009) är naturligtvis helt oacceptabelt och kan påverka en ung människa för livet.

Reepalu klarar varken att hålla sin mun i styr eller att förändra en ohållbar situation. De ansvariga politikerna nationellt har inte heller lyckats stävja utvecklingen, som inte längre kan uppfattas som en tillfällighet.

Med så kraftigt ökande antisemitism att judar väljer att flytta från landet är det dags för en nationell handlingsplan mot antisemitism:

  • att regeringen prioriterar åtgärder för att motverka antisemitism;
  • nolltolerans mot antisemitiska hatbrott med skyndsam handläggning av varje fall som anmäls
  • utbildning av skolans personal i hur att upptäcka och motverka antisemitiska tendenser och hatbrott
  • ett kraftfullt upplysningsprogram först för både områden där antisemitiska attityder blomstrar men också på nationell basis.

Om vi inte tar itu med problemen nu, och de som borde värna mänskliga rättigheter ställer sig i frontlinjen, kommer Sveriges rykte som en frihetens och toleransens stamort på jorden inom överskådlig tid att förbytas i sin motsats.